Back to basics

Igår var jag på synthfest.
Förmodligen min sista. Jag älskar musiken men står inte ut med folket.
Så som Krille sa tusen gånger igår:"Synthare är dumma i huvet."
Kanske inte helt och hållet, men nog var det en och annan där igår som INTE hade alla ägg i skålen, så mycket kan vi vara överens om.
Men vad jag fick göra igår var att se ett av mina totala favorit band: Front 242. Och jag kan nog säga att de inte gjorde någon besviken igårkväll.
Förutom att flybolaget hade skickat vitala delar av deras D-drumset till ett annat land och de började nästan 2 timmar efter utsatt tid.
Det var segt där ett tag, men så släppte arrangörerna på The Hacker som hade en grym uppsättning ljud i sin lilla låda och han var mycket bättre än vad jag hade vågat tro.

Men så till sist så klev de på. Jean-Luc DeMeyer, Richard 23, Patrick Condeny och enligt uppgifter stod Daniel B bakom mixerbordet och skötte ljudet(och så gammal ut.)
Krille igen:"De har verkligen fattat det där. Ställ tjockisen bakom mixerbordet."

Men om igår var slutet på min synthera. Var är då början.

jag står i uppehållsrummet i gubbängsskolan, det är rast. Man känner sig som vanligt lite malplacerad, men försöker att se cool ut ändå.
För det mesta så spelas det Ultima Thule i uppehållsrummets stereo. Men idag är det något annat. Det är tunga andetag, nästan lite upphetsade andetag, de är rytmen i låten märker jag sen. Små spröda synthar lägger sig försiktigt ovanpå andetagen, musiken smeker min hud.
Sedan kommer den ljusa rösten och sjunger fram orden: I want you now, tomorrow won´t do.
Sen var jag fast.

Låten jag hörde var "I want you now" av depeche mode. Det var madde som spelade skivan, jag fick låna den och sen klev jag steg för steg ner i den svartklädda världen.
Jag blonderade håret, köpte hundra svarta polotröjor, kängor, militär byxor, DM-tröjor.
Jag anammade hela synthestetiken, kammade håret snett och tycker fortfarande att det är sjukt snyggt med svarta kläder, svart hår, uniformer, vitblonderat hår i snedbena.
Men trots denna totala knäböjningen inför synthkulturen så kände jag mig aldrig riktigt hemma på synthfesterna, det var liksom inte sådär jättekul.
Men jag fortsatte vara synthare men utan att gå på så många fester.

Så var det ju det här med Front 242.
Jag hade ingen aning om vad det fanns för olika sorters synth.
Jag skulle få ett band av en kompis, hon skulle spela in The shrine åt mig. (The shrine var ett band som kom fram i suedes kölvatten, men mil ifrån suedes briljans.)
Men hur som, the shrine skivan var bara en sida på bandet. Och på andra sidan spelade hon in ett stynthband som en kille hade gett henne.
Ok, kul tänkte jag och slog på bandet. The shrine sög något så fruktansvärt.
Lagom skeptisk vände jag sida och där var det!
>Tyranny< For you- plattan med Front 242. Deras allra bästa skivan enligt mig.
Efter att hört deras märkliga och rytmiskt mörka musik var jag bara tvungen att höra mer och mer och mer.

Och igår fick jag se dem för första och förmodligen sista gången i mitt liv.
Jean-Luc var grym, Richard 23 var grym även han, men han såg lite gammal ut.
Men när han fullständigt manglade ner oss med avslutande "Punish your machine" då var även han en hjälte.

Jag var glad som ett barn på julafton igår, jag ville nästan gråta när Richard 23 står i motljus och skriker "Thank you Sweden" på ett sätt som bara han kan, och givetvis med det obligatoriska ekot påslaget.

Thank you Richard, Jean-Luc, Daniel b and Partick. Inte bara för igår utan för alla kvällar som ni var hemma hos mig, då ni tröstade mig, då ni sa till mig att det inte bara var jag som kände som jag gjorde, att det inte bara var jag som var olyckligt kär eller arg eller svartis eller va det nu var jag var.
Tack tack.
Utan er hade jag nog inte riktigt varit jag.
Både på gott och ont kanske.